Foto Ulrika Flodin Furås
Reportage Kolonisverige
Ett lusthus på lotten
Lennarts och Susannes stuga ligger nästan helt dold i en skogsdunge, de som passerar förbi kan knappt ana det ståtliga lilla mästerverket. Snickrat i lösvirke har det tagit sin tid att bygga, men själva planerandet och byggandet är en del av livet på kolonin.
– Det kanske är det som är grejen, stället ska aldrig bli färdigt, säger Lennart när han visar runt på lotten.
Hela processen med att bygga en stuga – eller ett lusthus – började när Susanne och Lennart fick sin lott år 2000. Då hade Susanne stått sju år i kö, de var inte först i kön när de erbjöds lotten, men den var så igenvuxen att alla före hade tackat nej.
På samma plats som den nuvarande stugan fanns en gammal stuga, så pass sliten att den inte gick att renovera. Alltså revs den 2008. 2010 började den nya stugan byggas.
Jag har alltid varit intresserad av byggnadsvård, jag är nördig på gamla grejer, men jag är ingen samlare.
– Lennart
Stugan bär tydlig inspiration från Emanuel Swedenborgs lusthus, det som i dag återfinns på Skansen, men som en gång fanns i trädgården till Swedenborgs malmgård som låg i kvarteret Mullvaden invid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. En kvarts promenad från lotten där vi befinner oss nu. Inspirationen till stugan kommer också från 1800-talets skärgårdsvillor och deras lekfulla snickarglädje och från det sena 1800-talets faiblesse för kitsch.
Och Susannes och Lennarts stuga är verkligen mer lusthus än stuga. Byggt med en otrolig detaljskärpa och finish. Ingenting har lämnats åt slumpen. Ändå är här lite trivsamt stökigt. Det går inte att ana att varken Lennart eller Susanne aldrig byggt förut. Susannes pappa, som kan konstruktionsritning, gjorde en detaljerad ritning som Lennart och Susanne sedan följde, steg för steg.
Foto Ulrika Flodin Furås
Fasaden är målad med linoljefärg i en särskild grön kulör som Susanne och Lennart själva tagit fram. Ytterdörren är i en klassisk okra, fönsterkarmarna är i en djup vinröd kulör.
– Fönstren är ett fynd. När vi började som kolonister 2000 letade vi gamla trädgårdsmöbler, vi såg en annons om gamla stolar, tog kontakt och åkte dit. Vi köpte massor med stolar, samma som vi fortfarande har, fick syn på en hög med gamla fönster, som vi fick köpa för en hundring. Den gamle mannen hade bytt till energisparande fönster i villan, men inte förmått sig att kasta de gamla.
Ett tåg susar förbi en bit bort. I luften hörs ett flygplan på väg in mot landning på Bromma. Storstaden är alldeles nära, men glöms bort här på lotten. Istället porlar fontänen och kvittrar fåglar.
– Det är en lyx att ha det så här, jag tänker på det ofta och vi ser till att vara här ofta, säger Lennart, jag tänker också ofta på som de en gång började odla här, först oorganiserat i början på 1900-talet, när de flyttat från landet in till stan för att jobba i industrin. De tog en bit mark här och började odla i klippskrevorna för det fanns inte mycket jord här då. Jorden bars hit av kolonisterna efter hand.
Detta reportage går att läsa i sin helhet i tidningen Koloniträdgården nr. 1 2022